bild

 

Min Isotretinoinkur - Hur jag fick medicin

 

Okejrå, så här gick det till!

 

 

Jag har som sagt haft komplex för min hy i så himla många år. Många får ju tonårsacne som tonar bort någonstans kring 20-årsåldern, men i takt med att mina vänners acne försvunnit har min ökat och förflyttat sig från tonårsområdet (t-zonen framförallt) till ”kroniska zonen” -kinder, axlar och käklinje. Jag har alltid avundats alla mina vänner som har mikroskopiska porer, och som ser ut som definitionen av flawless base utan minsta smink alls (yes Jessica och Amanda – jag menar delvis er). Själv har jag aldrig känt att jag kan göra d et. En nackdel (av ungefär tusen) med acne är att det ju liksom inte går att dölja med smink helt heller, men för mig har smink alltid fått det att se bättre ut i alla fall! Med en hyfsat jämn färg kommer man långt, även om en helst vill kunna vara helt osminkad och ”ren”. Jag har i alla fall gillat mitt utseende med smink mer än mitt utseende utan.

 

 

 

Dessutom har jag testat i princip ALLT! Trots att jag har vetat att min acne är genetisk och inte kommer gå bort om jag inte får medicin. Jag har provat att undvika mejeri, jag äter nästan aldrig choklad, jag har provat massor av olika salvor – både receptbelagda och icke, jag har smörjt mig med vattenbaserat glidmedel (jag vet, lite skumt... det funkade lite ett tag), jag har gjort ansiktsmasker, tvättat ansiktet med olja eller honung, bytt smink, bytt ansiktscreme. And it's still there. Det är ju tyvärr så att genetisk acne tas inte bort utan medicin.

 

 

 

Att gå till hudläkare med mina problem var något jag tänkt på i ca två år innan jag äntligen kom iväg. Egentligen mest för att jag var rädd. Svaret på en oställd fråga är alltid nej, och genom att inte gå gjorde jag det omöjligt att få ett nej på nåt sätt. Dessutom visste jag, i och med min tidigare sjukdomshistoria, att sannorlikheten var stor att jag skulle skulle få ett nej, och jag vill inte återigen vara begränsad av något så himla orättvist som en sjukdom (som jag inte ens vill ha). Mina njurar är känsliga och skulle kanske inte klara av en stark medicin. Så tiden gick utan att jag tog tag i det. Med så kom John och jag tillbaka från resan och det blev liksom dags tyckte jag. Så efter lite (läs massa) pepp från John och Mamma, så tog jag tagt i det.

 

 

 

I och med mina njurar var jag tvungen att först fråga min njurläkare om det ens fanns en liten chans att jag skulle kunna äta de här medicinerna och hon vågade inte svara helt på det – men! Där hade jag helt plötsligt en fördel med att redan vara regelbunden sjuhusbesökare, jag behövde nämligen inte gå till husläkare och tjata mig till en remiss till hudterapeut som sen i sin tur (med lite tur) skulle remittera mig till hudläkare. Min läkare kontaktade nämligen hudkliniken direkt och en vecka senare fick jag komma dit.

 

 

 

De ringde mig några dagar innan och frågade om jag kunde tänka mig att medverka i utbildning i och med mitt ”specifika fall” med tidigare njursjukdom och allt. Jag sa ja till det, det skulle nämligen innebära att fler än en person tittade på mig, ju fler desto bättre tänkte jag.

 

 

 

Sen efter att flera olika personer pratat med mig och låtit mig vänta i korridoren i någon timme, så kom specialisten. Han kikade lite snabbt, nämnde något om att det inte var så farligt (vilket fick botten att gå ur mig, till råga på allt såg ju den jävla huden sjukt mycket bättre ut just den dagen!) - sen fick han minuten efter veta att min mamma ätit roaccutan två gånger OCH att jag har ett av de allra allra säkraste preventivmedlen (p-stav) och sa helt sonika att ”Ja då går vi långsamt fram med efter som att det är ärfligt och för att du har ett säkert skydd mot graviditet (Barn blir vääääldigt missbildade om man äter roaccutan ((Isotretinoin)) under graviditet) så sätter vi in behandling direkt. Du har tur du – bra att du har ett säkert preventivmedel, annars hade jag sagt nej!”

 

 

 

WOOP WOOP! Och där hade jag medicinen!

 

 

 

Det här inlägget var tänkt att komma upp för två månader sedan ungefär. Så snabb är jag....

 


Acne Away - Min Isotretinoinkur: Biverkning?

Minor thing really, men mina naglar har skivat sig nåt överjävligt under de senaste dagarna. Är det nåt från medicinen tro? 



Acne Away - Min Isotretinoinkur: Startbilder

Som start på denna utomordentligt intressanta utveckling i kampen mot "les pimples" tänker jag att lite bilder kan vara på sin plats. Jag vill varna känsliga tittare då synen inte är så himla vacker, men de här bilderna är inte till för att smeka någon hornhinnor heller.
 
De här bilderna är tagna från en period då jag hade rätt mycket pågående infektioner i ansiktet. De är tagna i November 2013, fyra månader innan påbörjad behandling.
 
 
 
 
 
 
 
 
Hu, det där var ju inte ett dugg självutlämnande. På bild syns ju allt som man annars kan dölja med smink. Jag vågar verkligen inte tro att min hy kommer bli "bra" - det känns som att det skulle vara för bra för att vara sant. Men jag blir otroligt glad om det hjälper mig att känna mig mindre äcklig och ful när jag kollar på mig själv i spegeln. Jag tycker verkligen inte att någon förtjänar att tycka så om sig själv.
 
Dessa följande bilder är från 3 dagar in på behandlingen. Eftersom jag äter en sån liten dos så har det ännu inte riktigt börjat hända något här, det var ungefär så jag såg ut när jag började också!
 
 
 
 
 
 
 
Och sen helt plötsligt dagen efter tror jag att uppblossningen började, för på morgonen hade jag många fler ytliga infektioner än vad jag haft dagen innan. Första steget i behandlingen är ju att alla orenheter "puttas ut". Så här såg jag ut efter fyra dagars behandling.
 
 
 
På båda sidor har många porer blivit rödsvullna och ytliga. 
 
 
 
 
Båda axlarna var dock lite torrare och oinfekterade. 
 
I skrivande stund har det gått en vecka av dosen och jag känner och ser hur orenheter puttas till ytan, så jag har många infektioner just nu. 
 
Jag tänkte skriva om bakgrund och hur jag fick medicin i nästa inlägg. Håll tummarna för att den här skiten försvinner!
 
Puss!
 

Kreativt Skrivande - Övning 1: Dagbokstext

Dag 5

Det är fem dagar sedan vi åkte hemifrån nu. Tiden går otroligt långsamt. Vi har bara gått

och gått och gått och gått i tre dagar! Så fort planet hade landat delade vår guide/kapten

(han kallar sig i alla fall Captain Mike) upp all packning mellan oss sju - själv kör han ett

fyrhjulsdrivet litet monster med släpkärra bakom där all mat ligger packad och fastsurrad -

och så pekade han i en riktning och vi började gå. Jag är i alla fall glad att vi inte behöver

bära allt maten, provosioner med lång hållbarhet består tydligen av 80%

konservförpackad mat och det hade varit bra jävla tungt att bära. Alltså inte för att

ryggsäckarna är någon lätt match de heller, men om man jämför.

Allas packning verkar bestå av något slags grund-kit med underkläder, underställ, varm

tröja, slitstarka byxor och vandringskängor. Vi har en tjock filt, sovsäck, och en

vattenflaska. Inga knivar eller snören eller tändstickor. En packning gjord för att klara en

lång vandring utan att kunna sticka iväg själv. Det var väl fint planerat av dem. Jag har inte

planerat att sticka eller så, jag vet att jag skulle vara körd och dessutom hade jag aldrig

ens kommit med på den här saken om det var för att jag skulle vilja “fly” senare. Då hade

jag nog mer frihet hemma. Eller ja, jag har aldrig sett det som att jag är hemma

någonstans alls, men ändå.

Det är inte speciellt kallt här, men det är inte varmt heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska

beskriva omgivningen - jag har ju mest sett stad tidigare - men det är som en väldigt,

väldigt gles, väldigt, väldigt stor skog. Det är mycket mark emellan träden liksom, med

ganska sparsamt med växtlighet och ganska stenigt. Som en lite skogiare stäppmark? Äh

jag vet inte. Det får mig att tänka på hur norra USA och Kanada ser ut på bilder, så det

kanske är där vi är, jag vet inte?

Det är första gången sedan Den Obligatoriska Utbildningen för Unga som jag är omgiven

av samma människor under flera dagar i sträck. Jag har verkligen inte vant mig än. Det

känns som att jag blir bevakad på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Det är väl

oundvikligt nu när vi är någon form av “grupp”, vi går tillsammans och tittar såklart på

varandra, jag är bara van att vara själv så då blir det obekvämt. Kanske undrar de också,

precis som jag, varför just vi ska vara just här. Nu har jag ju som sagt inte frågat, men jag

tror att alla de andra vet lika lite som jag.

 

Dag 6

På eftermiddagen idag kom vi fram till en stor slänt av nåt slag, jag gissar att vi ska upp

och förbi den. Mike kopplade loss släpkärran och stack utan vidare förklaring i väg med

någon stor apparat fastspänd bakom sig på fyrhjulingen. Jag hörde någon säga att han

skulle komma tillbaka imorgon.

Vi slog läger i alla fall och alla käkade varsin konserv under tystnad. Min var någon slags

potatis/palsternacka/bönblandning i puréform. Lätt att svälja men inte mycket mer än det -

men det skiljer inte så mycket från vad jag brukade äta innan heller.

Jag började prata med en av de andra tjejerna igår. Line heter hon och kommer tydligen

från Tyskland. Hon vet inte heller var vi är någonstans. Men vi försökte tillsammans

komma fram till några alternativ med tanke på klimatet och hur lång tid flygningen tog för

oss båda och sådär. Vi tror mest på USA. Typ i mitten eller lite norrut. Men vi har

fortfarande ingen aning alls om vad det är vi ska göra, eller vad de ska ha oss till eller...

 Utdrag ur en dagbok!  Victoria Sjöberg

någonting egentligen men det spelar ingen jätteroll heller. Inte för mig i alla fall. Det lär ju

komma fram så småningom liksom, skönt att ha brutit isen med någon ändå så att jag har

någon att prata med när jag känner för det.

 

Dag 7

Egentligen är de flesta här är rätt osociala och pratar inte med varandra, som sagt, det tog

lite mer än tre dagar, nästan fyra, innan jag och Line sa någonting överhuvudtaget till

varandra och det verkar vara samma för de andra. Jag såg den långa ljushåriga tjejen

prata med han killen med glasögon i går ioförsig och två ganska korta killar som pratar

franska tror jag har hållit ihop sedan vi lämnade planet. Men det är för det mesta helt tyst,

och det verkar passa alla. Jag tror vi är lika på det planet, alla är vana vid att hålla käften.

Vi har inte direkt haft folk att prata med tidigare, så vi har inte behövt öva, och än så länge

verkar vi alla hålla kvar vid samma gamla mönster. Haha. Ett sorgligt jävla gäng. Vi som

inte har någon annan än oss själva, som bara inte passar. Vi som inte kan sakna något,

för vi har aldrig haft nåt kärt. Här sitter vi samlade mitt ute i ingenstans, på väg till en plats

som ingen av oss känner till - bara för att det egentligen inte fanns något vettigare att göra

med livet. Skål för oss.

Mike kom inte tillbaka idag förresten. Jag är inte orolig men vad fan gör vi om han inte

kommer tillbaka?

 

Dag 8

Mike kom tillbaka sent, sent på kvällen igår. Ingen information om var han varit eller varför.

Han säger bara att det är bäst om vi inte vet än. Jag antar att vi inte kommer få veta

mycket mer än det vi kunde läsa i kallelsebrevet.

! “Enligt våra observationer förefaller du vara en person utan känslomässiga

! anknytningar till några andra människor/djur i din närhet, din större omgivning

! och/eller världen. Vi ber dig därför att befinna dig på adresserad plats Den första

! tisdagen i kommande månad för transport till hemlighetsstämplad ort där du

! kommer att möta upp andra som du. Tyvärr kan mer information inte delges på

! grund av säkerhetsskäl förr än slutdestionationen är nådd och vissa åtgärder

! tilltagna.

! Tack för din medverkan.”

Jag fattar verkligen att vilka andra som helst hade tyckt att ett brev som det hade varit helt

rubbat, konstigt, opålitligt och kanske till och med rätt obehagligt. Men jag tycker nästan att

det är lite lustigt. De bara visste, de som skrev brevet. De bara visste att vi skulle dyka

upp, jag precis som de andra. Vi är av samma sort vi sju. Och enligt sina observationer

visste de att vi skulle komma, allihop. Vi har inget att förlora. Vi har aldrig haft något.

Ingenting kan skada någon som inte har något att förlora. Det bara är så.

Vi kom förresten uppför slänten imorse, och fortsatte gå hela dagen efter det. Vi har

skymtat lite berg i horisonten efter några miljarder mil (så som det ser ut alltså) av slätt och

halvskog. Vi verkar vara på väg i den riktningen.


life is testing me once again

köttar Bob Marley-citat, gråter till Hanna-Pee-bloggen, håller hårt i min pojke och läser texter om folk svåra stunder i livet. Man är så jävla mycket starkare än vad man tror och jag märker gång efter gång att man kan när man bestämmer sig. Nu kör vi!
 
 
 
 
 
 

presentation

Första saken på kursen var ju att skriva en liten presentation av sig själv, vilket var fascinerande svårt! Man ska beskria sig själv utan att vara självgod, visa sina kunskaper utan att skryta, vara rolig utan att försöka för mycket, vara innerlig utan att bli fånig. Men såhär blev det i alla fall :) Och kul var det!
 

""Halloj! 

Vicky/Vicki kallas jag (det råder väldigt skilda meningar bland folk i min närhet om vad som är “rätt”, men jag är sjuuukt flexibel och tillåter båda). Victoria heter jag egentligen och jag blir 23 nu i april. Ju mer jag läser andras presentationer här och våra uppgifter, desto mer peppad blir jag på det här! Sedan jag kom hem från min och min sambos sju månader långa resa runt halva jorden (Sydostasien, Australien och Afrika) - en dröm och ett livsmål sedan länge - har jag känt mig så vilsen i livet och inte vetat vad jag vill göra av mig själv. Men så har jag saknat mitt skrivande en himla massa, och då var ju en kurs som denna given!

 

Jag bor med min sambo John i Täby, en förort till Stockholm, och jobbar för tillfället på en Te- och Kaffehandel. Där säljer jag kaffebönor till besserwissriga kostympappor, sojalatte till modemedvetna bebismorsor och lösté till fantastiska pensionärer - mest för att få pengar i fickan tills jag kommer på vart jag egentligen är på väg, men det är lugnt för jag stortrivs. Jag och John är väl inte dina typiska täbybor egentligen(om man utgår efter stereotypen alltså), han som lajvare och ivrig hobbyhantverkare, jag som estet i själen med en förkärlek för fjädrar och skrivböcker med svarta kulspetspennor till. Men vi trivs himla bra ändå.  

 

Förutom skrivande älskar jag teater, film och söta djur bland annat. Jag drömmer just nu mest om en större lägenhet, en fluffig liten katt eller två, och en ny utlandsresa till kanske Sydamerika. På bokfronten har jag tyvärr fastnat i fantasyträsket(eller alltså, jag lider inte, men man borde ju vara lite mer ombytlig) sedan jag upptäckte min författargud Robin Hobb. Inga böcker har fått mig att känna så många känslor som hennes, and I do love my emotional books. Usch vad jag ljuger, jag har faktiskt varit fantasynörd sedan första Harry Potter-boken kom ut, att säga nåt annat är ju bara lögn. Jag har alltid varit en fantasyläsare helt enkelt. På senaste tid har jag jobbat lite Gaiman, Stephen King och The Hunger Games också, men ni märker ju vilket genre det generellt sett blir. Jag ser detta som ett tillfälle att få massa boktips också!

---

Jag tror mitt skrivande började rätt tidigt och jag minns när jag gick i första klass och snöade in nåt otroligt på en skrivuppgift om en magisk mantel. Tillslut hade jag skrivit en följetong på 7 delar som involverade allt från regnbågsfärgade enhörningar (varför inte liksom?) till magiska vattenpölar. Ja och man ser visst fantasyhintar redan där, det kanske var något medfött till och med? Lovar att mitt första ord var “drake” eller “trollkarl”.  

 

För mig är skrivande och text ett sätt att leva extra mycket på något vis, jag vet att det låter flummigt och pretentiöst (man måste ju vara lite pretentiös ibland, eller?), men för mig känns det verkligen som att varje gång jag öppnar en bok, skriver en text, ser en film - så öppnas en ny värld att hoppa in i, leva i och utforska. Det är definitivt mer vanligt än ovanligt att jag tittar upp från en bok och verkligen måste tänka efter lite innan jag kommer ihåg vem jag är och vilket liv som är mitt (det går verkligen till överdrift många gånger, jag tycker smått synd om min sambo som får samla ihop mig ibland när något slutar sorgligt, haha). 

 

I skrivandet upplever jag också att man plötsligt kan sätta ord på känslor som man kanske tidigare inte förstått, och man får kanske bearbeta något genom att försöka förklara det i ord. Jag fascineras mest av folk som använder små enkla medel och enkla ord för att uttrycka så mycket. Himla ballt. 

 

Anledningen till att jag söker den är kursen, är att jag känner att jag tappat bort en del av mig själv litegrann. Jag har alltid haft ett enormt behov av att uttrycka mig, vara kreativ och analysera saker och ting, men känner att sedan jag slutade gymnasiet har det sakta runnit ut i sanden. Vuxenlivet tog över och att komma igång med allt sånt där annat tog fokus. Varje gång jag väl har velat skriva så har jag liksom förväntat mig att en förstklassig roman bara ska trilla ur mig. Så någon form av knäpp prestationsångest har gjort att ingenting skrivs alls i stället. Och jag saknar det jättejättemycket. Därför är jag enormt glad över att jag ska läsa den här kursen (här vill min pappa att jag ska skriva “ååh, nej, jag menar ju SKRIVA den här kursen, höhöhö”), att få möjlighet att inspireras av andra med samma intresse, att analysera och diskutera och fullständigt nörda ner mig i det här med text och berättande. Jag hoppas på att hitta tillbaka till min röst och min inspiration, jag hoppas jag får massa idéer och att skrivkrampen lossnar så att en framtid som någon form av författare/frilans inte längre känns lika avlägsen!

 

Hoppsan, nu blev det här lite långt, sorry. Det var kul och det skenade iväg helt enkelt.

Så nu slutar jag. Så. Slut.""

 

 

 

 


studiestart och socker(s)topp

Det är första dagen på kreativt skrivande-kursen idag - WOOP DE LA WOOP! Står på jobbet men tjuvkikar på LTU:s hemsida hela tiden och smygläser. 
Får en känsla av att 2014 kommer bli inspirationens år för mig. Tänker i alla fall göra det till det, för jävlar vad jag har saknat den där meningsfullhet som finns i inspirationen. NU HÄNDER DET!
 
Jag ska skriva mer, fota mer, inreda mer, klä mig mer, träna mer, spara mer, spendera mer, MER! (måste kolla utbildningar också)
 
pepp.pepp.pepp. 
 
Jessica kom in i U-town idag också - så jag är sjukt glad för hennes skull och numera officiellt frånskild bästis då båda hamstrarna tänker spendera de närmsta 3 resp. 5 åren i Uppsala. Tur att det är den närmsta pluggorten som ligger långt bort. Annars hade jag blivit lite stressad!
 
SCHWOPP (hur avslutar man ett blogginlägg liksom - IDUNNO?)

new finger decorations

 
 
 
 
 
 

lookilooki - en dag i oktober

 
 
 
 
 
 

women

Det är mycket snack om kvinnor nu. Vad är okej och inte, hur får man vara och vad är inte bra. Vad får folk göra med en och inte. Vem har tillgång till min kropp. Slut shame - ett ord jag lärde mig nyss. Om det där balansgången mellan när en tjejj ska få vara stolt över och säker i sin sexualitet, men inte utnyttjas eller luras. Inte vara en hora.
Fan vad det ska vara svårt att bara ha det bra ibland i denna värld.

Life is a delicate thing

Ser dig överallt. Hör dig hela tiden.  Går sönder. Saknar. 





Whatever shall we do now.

When you are not With us anymore

Vicki bestämmer sig

I lördags var sista gången. Det är slut på akwardness och förnedringskänslor nu. I lördags bestämde jag mig.
 
HÄDANEFTER när jag är på random sammanställning med random folk som jag träffat på andra random tillställningar vid andra random tillfällen SKA JAG LÅTSAS ATT JAG INTE KÄNNER IGEN FOLK OM DE INTE KÄNNER IGEN MIG FÖRST. 
 
Seriöst. Jag vet inte hur många gånger det hänt att en person, som jag vet:
- Vad de heter och hur gamla det är (obs detta är den vanligaste punkten)
- Vad de gick för linje på gymnasiet (för jag gick i samma skola)
- Vad deras ex heter/vem det är
- Hur många syskon de har
Och de sträcker fram handen och säger "Vi har nog inte träffats - Hej, (random namn)" och JAG vet att jo - vi har träffats. Vi har faktiskt hälsat på omkring 3-5 random tillställningar tidigare OCH lite casual någon gång med en grupp människor någonstans OCH jag vet allt ovanstående om dig. VARFÖR MINNS DU INTE ENS ATT VI HAR SETTS???
 
Alltså. Har jag något slags ansikte som man bara helt sonika glömmer bort eller? 
 
Och jag har kommit till en insikt nu. Det här kommer inte att ändra på sig. Alla kommer inte komma ihåg mig lika väl som jag kommer i håg dem. Så, det jag kommit fram till är att jag måste ta på mig att INTE göra detta till en extremt pinsam situation genom att uppmärksamma att vi visst hälsat tidigare. 
 
Kommentarer som hädanefter är OFF LIMITS:
- Heh joo vi har hälsat. Flera gånger faktiskt. -- Skuldbeläggande. Folk tycker du är dryg och forever alone.
- Jaha, du kommer inte ihåg mig, men jag vet vem du är. -- Lite konstigt. Vem fan e du tänker folk.
- Jodå du är (random namn) som var i hop med (random namn) och jobbar på (random ställe). Du gick i (random skola) eller hur? -- Bara jätteläskigt. Spring för livet. Stalker-varning.
- Jo men det gör inget, folk brukar glömma bort mig. -- Jamen NU låter du ju skitintressant. Not.
 
Kommentarer som hädanefter skall användas:
- Nej det har vi nog inte (hälsar)
Eller måhända
- Ah jag vet inte, men vi kan ju hälsa i alla fall -insert trevligt och hjärtligt litet skratt-(hälsar) -- skapar en trevlig stämning genom skrattet. 
 
Förstår att jag kan framstå som smått obehaglig efter det här, men what can I say - jag kommer ihåg folk!? Jag har väl ett exceptionellt bra personminne bara. Men med min nya taktik kommer det gå bra. 
 
Tack för mig.

One more time

Känner att jag återigen behöver en plats all lämpa av dålig energi på, inspireras av, inspirera PÅ och med och allt sånt.

Så nu väcks denna blogg upp på nytt som en fågel fenix ur askan. Insert mystisk musik och susande vindläten. Där har´vitt <3

RSS 2.0