vicksy

 

Okejrå, så här gick det till!

 

 

Jag har som sagt haft komplex för min hy i så himla många år. Många får ju tonårsacne som tonar bort någonstans kring 20-årsåldern, men i takt med att mina vänners acne försvunnit har min ökat och förflyttat sig från tonårsområdet (t-zonen framförallt) till ”kroniska zonen” -kinder, axlar och käklinje. Jag har alltid avundats alla mina vänner som har mikroskopiska porer, och som ser ut som definitionen av flawless base utan minsta smink alls (yes Jessica och Amanda – jag menar delvis er). Själv har jag aldrig känt att jag kan göra d et. En nackdel (av ungefär tusen) med acne är att det ju liksom inte går att dölja med smink helt heller, men för mig har smink alltid fått det att se bättre ut i alla fall! Med en hyfsat jämn färg kommer man långt, även om en helst vill kunna vara helt osminkad och ”ren”. Jag har i alla fall gillat mitt utseende med smink mer än mitt utseende utan.

 

 

 

Dessutom har jag testat i princip ALLT! Trots att jag har vetat att min acne är genetisk och inte kommer gå bort om jag inte får medicin. Jag har provat att undvika mejeri, jag äter nästan aldrig choklad, jag har provat massor av olika salvor – både receptbelagda och icke, jag har smörjt mig med vattenbaserat glidmedel (jag vet, lite skumt... det funkade lite ett tag), jag har gjort ansiktsmasker, tvättat ansiktet med olja eller honung, bytt smink, bytt ansiktscreme. And it's still there. Det är ju tyvärr så att genetisk acne tas inte bort utan medicin.

 

 

 

Att gå till hudläkare med mina problem var något jag tänkt på i ca två år innan jag äntligen kom iväg. Egentligen mest för att jag var rädd. Svaret på en oställd fråga är alltid nej, och genom att inte gå gjorde jag det omöjligt att få ett nej på nåt sätt. Dessutom visste jag, i och med min tidigare sjukdomshistoria, att sannorlikheten var stor att jag skulle skulle få ett nej, och jag vill inte återigen vara begränsad av något så himla orättvist som en sjukdom (som jag inte ens vill ha). Mina njurar är känsliga och skulle kanske inte klara av en stark medicin. Så tiden gick utan att jag tog tag i det. Med så kom John och jag tillbaka från resan och det blev liksom dags tyckte jag. Så efter lite (läs massa) pepp från John och Mamma, så tog jag tagt i det.

 

 

 

I och med mina njurar var jag tvungen att först fråga min njurläkare om det ens fanns en liten chans att jag skulle kunna äta de här medicinerna och hon vågade inte svara helt på det – men! Där hade jag helt plötsligt en fördel med att redan vara regelbunden sjuhusbesökare, jag behövde nämligen inte gå till husläkare och tjata mig till en remiss till hudterapeut som sen i sin tur (med lite tur) skulle remittera mig till hudläkare. Min läkare kontaktade nämligen hudkliniken direkt och en vecka senare fick jag komma dit.

 

 

 

De ringde mig några dagar innan och frågade om jag kunde tänka mig att medverka i utbildning i och med mitt ”specifika fall” med tidigare njursjukdom och allt. Jag sa ja till det, det skulle nämligen innebära att fler än en person tittade på mig, ju fler desto bättre tänkte jag.

 

 

 

Sen efter att flera olika personer pratat med mig och låtit mig vänta i korridoren i någon timme, så kom specialisten. Han kikade lite snabbt, nämnde något om att det inte var så farligt (vilket fick botten att gå ur mig, till råga på allt såg ju den jävla huden sjukt mycket bättre ut just den dagen!) - sen fick han minuten efter veta att min mamma ätit roaccutan två gånger OCH att jag har ett av de allra allra säkraste preventivmedlen (p-stav) och sa helt sonika att ”Ja då går vi långsamt fram med efter som att det är ärfligt och för att du har ett säkert skydd mot graviditet (Barn blir vääääldigt missbildade om man äter roaccutan ((Isotretinoin)) under graviditet) så sätter vi in behandling direkt. Du har tur du – bra att du har ett säkert preventivmedel, annars hade jag sagt nej!”

 

 

 

WOOP WOOP! Och där hade jag medicinen!

 

 

 

Det här inlägget var tänkt att komma upp för två månader sedan ungefär. Så snabb är jag....