Kreativt Skrivande - Övning 1: Dagbokstext

Dag 5

Det är fem dagar sedan vi åkte hemifrån nu. Tiden går otroligt långsamt. Vi har bara gått

och gått och gått och gått i tre dagar! Så fort planet hade landat delade vår guide/kapten

(han kallar sig i alla fall Captain Mike) upp all packning mellan oss sju - själv kör han ett

fyrhjulsdrivet litet monster med släpkärra bakom där all mat ligger packad och fastsurrad -

och så pekade han i en riktning och vi började gå. Jag är i alla fall glad att vi inte behöver

bära allt maten, provosioner med lång hållbarhet består tydligen av 80%

konservförpackad mat och det hade varit bra jävla tungt att bära. Alltså inte för att

ryggsäckarna är någon lätt match de heller, men om man jämför.

Allas packning verkar bestå av något slags grund-kit med underkläder, underställ, varm

tröja, slitstarka byxor och vandringskängor. Vi har en tjock filt, sovsäck, och en

vattenflaska. Inga knivar eller snören eller tändstickor. En packning gjord för att klara en

lång vandring utan att kunna sticka iväg själv. Det var väl fint planerat av dem. Jag har inte

planerat att sticka eller så, jag vet att jag skulle vara körd och dessutom hade jag aldrig

ens kommit med på den här saken om det var för att jag skulle vilja “fly” senare. Då hade

jag nog mer frihet hemma. Eller ja, jag har aldrig sett det som att jag är hemma

någonstans alls, men ändå.

Det är inte speciellt kallt här, men det är inte varmt heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska

beskriva omgivningen - jag har ju mest sett stad tidigare - men det är som en väldigt,

väldigt gles, väldigt, väldigt stor skog. Det är mycket mark emellan träden liksom, med

ganska sparsamt med växtlighet och ganska stenigt. Som en lite skogiare stäppmark? Äh

jag vet inte. Det får mig att tänka på hur norra USA och Kanada ser ut på bilder, så det

kanske är där vi är, jag vet inte?

Det är första gången sedan Den Obligatoriska Utbildningen för Unga som jag är omgiven

av samma människor under flera dagar i sträck. Jag har verkligen inte vant mig än. Det

känns som att jag blir bevakad på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Det är väl

oundvikligt nu när vi är någon form av “grupp”, vi går tillsammans och tittar såklart på

varandra, jag är bara van att vara själv så då blir det obekvämt. Kanske undrar de också,

precis som jag, varför just vi ska vara just här. Nu har jag ju som sagt inte frågat, men jag

tror att alla de andra vet lika lite som jag.

 

Dag 6

På eftermiddagen idag kom vi fram till en stor slänt av nåt slag, jag gissar att vi ska upp

och förbi den. Mike kopplade loss släpkärran och stack utan vidare förklaring i väg med

någon stor apparat fastspänd bakom sig på fyrhjulingen. Jag hörde någon säga att han

skulle komma tillbaka imorgon.

Vi slog läger i alla fall och alla käkade varsin konserv under tystnad. Min var någon slags

potatis/palsternacka/bönblandning i puréform. Lätt att svälja men inte mycket mer än det -

men det skiljer inte så mycket från vad jag brukade äta innan heller.

Jag började prata med en av de andra tjejerna igår. Line heter hon och kommer tydligen

från Tyskland. Hon vet inte heller var vi är någonstans. Men vi försökte tillsammans

komma fram till några alternativ med tanke på klimatet och hur lång tid flygningen tog för

oss båda och sådär. Vi tror mest på USA. Typ i mitten eller lite norrut. Men vi har

fortfarande ingen aning alls om vad det är vi ska göra, eller vad de ska ha oss till eller...

 Utdrag ur en dagbok!  Victoria Sjöberg

någonting egentligen men det spelar ingen jätteroll heller. Inte för mig i alla fall. Det lär ju

komma fram så småningom liksom, skönt att ha brutit isen med någon ändå så att jag har

någon att prata med när jag känner för det.

 

Dag 7

Egentligen är de flesta här är rätt osociala och pratar inte med varandra, som sagt, det tog

lite mer än tre dagar, nästan fyra, innan jag och Line sa någonting överhuvudtaget till

varandra och det verkar vara samma för de andra. Jag såg den långa ljushåriga tjejen

prata med han killen med glasögon i går ioförsig och två ganska korta killar som pratar

franska tror jag har hållit ihop sedan vi lämnade planet. Men det är för det mesta helt tyst,

och det verkar passa alla. Jag tror vi är lika på det planet, alla är vana vid att hålla käften.

Vi har inte direkt haft folk att prata med tidigare, så vi har inte behövt öva, och än så länge

verkar vi alla hålla kvar vid samma gamla mönster. Haha. Ett sorgligt jävla gäng. Vi som

inte har någon annan än oss själva, som bara inte passar. Vi som inte kan sakna något,

för vi har aldrig haft nåt kärt. Här sitter vi samlade mitt ute i ingenstans, på väg till en plats

som ingen av oss känner till - bara för att det egentligen inte fanns något vettigare att göra

med livet. Skål för oss.

Mike kom inte tillbaka idag förresten. Jag är inte orolig men vad fan gör vi om han inte

kommer tillbaka?

 

Dag 8

Mike kom tillbaka sent, sent på kvällen igår. Ingen information om var han varit eller varför.

Han säger bara att det är bäst om vi inte vet än. Jag antar att vi inte kommer få veta

mycket mer än det vi kunde läsa i kallelsebrevet.

! “Enligt våra observationer förefaller du vara en person utan känslomässiga

! anknytningar till några andra människor/djur i din närhet, din större omgivning

! och/eller världen. Vi ber dig därför att befinna dig på adresserad plats Den första

! tisdagen i kommande månad för transport till hemlighetsstämplad ort där du

! kommer att möta upp andra som du. Tyvärr kan mer information inte delges på

! grund av säkerhetsskäl förr än slutdestionationen är nådd och vissa åtgärder

! tilltagna.

! Tack för din medverkan.”

Jag fattar verkligen att vilka andra som helst hade tyckt att ett brev som det hade varit helt

rubbat, konstigt, opålitligt och kanske till och med rätt obehagligt. Men jag tycker nästan att

det är lite lustigt. De bara visste, de som skrev brevet. De bara visste att vi skulle dyka

upp, jag precis som de andra. Vi är av samma sort vi sju. Och enligt sina observationer

visste de att vi skulle komma, allihop. Vi har inget att förlora. Vi har aldrig haft något.

Ingenting kan skada någon som inte har något att förlora. Det bara är så.

Vi kom förresten uppför slänten imorse, och fortsatte gå hela dagen efter det. Vi har

skymtat lite berg i horisonten efter några miljarder mil (så som det ser ut alltså) av slätt och

halvskog. Vi verkar vara på väg i den riktningen.


life is testing me once again

köttar Bob Marley-citat, gråter till Hanna-Pee-bloggen, håller hårt i min pojke och läser texter om folk svåra stunder i livet. Man är så jävla mycket starkare än vad man tror och jag märker gång efter gång att man kan när man bestämmer sig. Nu kör vi!
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0